Tack för era fina ord de senaste dagarna, önskar jag kunde vidarebefordra dem till min vän som ska donera till mig, men hon känner inte till min blogg och så vill jag att det ska förbli. Jag fick lite frågor om donationen från bland annat Minnea, som undrade om vad som händer nu, tidsperspektiv och liknande. Vännen som jag tänker kalla Erika, har precis varit och tagit prover inför donationen. Jag antar att det är samma tester som inför en ivf, med diverse värden och smittsamma sjukdomar. Dessa ska ånyo tas om ungefär sex månader, innan man kan starta en behandling.

Flugans undrade varför man gör en korsdonation, det vill säga att Erika lämnar sina ägg till en okänd kvinna, och jag får ägg från en donator som jag inte känner. Det är med tanke på alla inblandade: föräldrar, donator och barn. Det finns ju trots allt ett genetiskt band mellan donatorn och det blivande barnet, och att ha det bandet i den nära bekantskapskretsen hade nog blivit – invecklat? Nu kan istället barnet om det vill i mogen ålder få reda på vem donatorn är genom att vända sig till sjukhuset. Men för mig och min man är hon anonym.

När donationskoordinaton fått svaren på proven Erika lämnat ska de, om proverna visar att vi kan fortsätta, träffas på sjukhuset för ett möte. Då tror jag att hon kommer ner till mig, hon bor 20 mil härifrån, och så följer jag med henne till Malmö och sitter i väntrummet under tiden. Annorlunda kommer det att kännas, att jag liksom är utanför hela processen. Men spännande och lite nervöst.

Här sitter jag med en kopp hett te vid ett rangligt litet slagbord av gran och skriver. Det stormar utanför, en västnordvästlig storm över Skåne. Det knakar i huset, och hunden höll på att flyga till väders när vi var ute för en stund sedan, trots 35 kilos vikt. Så sitter jag här och minns att jag för ungefär ett år sedan berättade för min närmsta vän att vi försökte få barn med hjälp av ivf. Hon satt i vår soffa och grät med mig, och hennes första reaktion var att hon ville donera ägg till oss om vi inte lyckades med det själva. Sedan mailade hon några månader senare, precis efter vårt andra misslyckade ivf-försök, och berättade att hon var gravid. Jag önskade att jag aldrig fått veta, önskade att jag inte haft rätt i mina föraningar om att min vän skulle försöka få barn så fort jag berättat om våra försök. Sedan tappade vi kontakten, på grund av mig. Jag klarade inte av att veta att jag hade haft rätt i att de skulle försöka matcha tidpunkten, ville inte veta att min vän mörkade graviditeten i början.

Senare berättade hon ju att hon inte ville störa i vårt försök, jag höll som bäst på med stimulering inför ivf:en. Vi har närmat oss varandra igen, vännen har fått en dotter och jag har saknat hennes vänskap och närhet. När vi talades vid några gånger senare hade hon bestämt sig. Hon vill hålla fast vid sitt löfte den gången för ett år sedan, att donera ägg för att hjälpa oss. Hämtat information på internet, läst på för att få reda på hur det går till. Jag grät igen. Här har jag gått och varit förbannad, sårad och omsprungen, känt mig förd bakom ljuset, och så är det den jag har ansett som skyldig som räddar mig. Jag har sagt till min vän flera gånger att hon kan ångra sig när hon vill. Och varje gång vi hörs tror jag att hon ska säga att det var ett förhastat löfte, att hon inte insåg vad hon givit sig in på. Men hon vill.

Det går till så att man genomför en korsdonation, att min vän donerar ägg till en annan kvinna, och så får jag en okänd kvinnas ägg. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att det håller på att hända. Det här är det finaste och största någon har gjort för mig.

Jag har en egen äggdonator! Det finns en människa som vill donera till mig! Ska berätta så snart jag själv vet mer.

Nej, jag berättade inget. Det var så mycket annat konstigt som hände den här helgen, mycket som behövde berättas av andra,  inklusive min mammas bomb att hon hade gjort slut med min mormor.  Gjort slut med all rätt, kanske, men jag orkar inte höra hela historien om familjen som var utåt sett välbärgad men socialt utfattig en gång till. Jag kan den utantill. Vår historia, min och min mans, är alldeles för intim och på ett sätt för fin för att bara vräka ur sig bland andra misärberättelser. Med det menar jag att jag behöver en total uppmärksamhet och öron som lyssnar bara på oss för att vi ska kunna berätta om vad vi gått igenom. Det hade jag inte i helgen som gick. Och då är jag hellre tyst. Skulle inte orka att bli avbruten mitt i. Det här omsvärmar vårt liv så, påverkar vårt sätt att vara och jag märker att mina föräldrar tycker att jag är annorlunda, men de frågar inte.  De pratar själva istället.

Det brinner inuti mig, jag vill berätta vad vi går igenom, men vet inte vem jag ska vända mig till. Det är en sjuhelvetes tur att jag har er. Kanske jag ska prata med en av mina närmaste vänner först, innan släkten. Jag har ju bara anförtrott mig till en nära vän hittills, och det vet jag inte om jag ångrar eller inte. Hon har ju fått ett barn nu, det barn hon tänkte skulle komma samtidigt som vårt, om vi hade lyckats med vårt andra försök. Nu är jag glad att vi har kontakt igen, men jag blev kanske lite skadad av hennes naivitet. I min situation beställer man inte barn så de ska komma passande till en väns dito. Kanske bäst jag inte säger något till någon, och sedan rätt vad det är går ödet våra vägnar och då berättar jag att jag har en liten i magen, som kommer till hälften från min man och till hälften från en okänd välgörare. Som Karl-Bertil Jonsson skulle sagt.

Mina föräldrar ska komma och hälsa på oss i helgen, de bor 25 mil från oss. Jag har laddat i ungefär ett år för att berätta för dem om våra ivf-försök men hittills har det bara inte kommit ur mig. Och nu är det slut med ivf-försöken. En anledning till att jag aldrig sagt något är att mamma själv varje gång har så mycket att dryfta, som till exempel mormors hälsa. Min mormor har både astma, kol, hjärtsvikt och en manodepressiv sjukdom. Plus att hon är en mycket speciell människa som inte alltid är och har varit snäll.

Alltså behöver min mamma prata av sig om vad mormor har kastat ur sig för otidigheter sedan senast. Vilket kan ta tid. Min pappa avskyr när mamma pratar om sjukdomar och problem, i synnerhet mormors. Så när det är avklarat finns det liksom inte så mycket tid över för att ta upp mina problem, då vill man ju ha trevligt tillsammans också. För övrigt blir jag ofta avbruten när jag någon gång närmar mig ämnet, exempelvis genom att berätta om att jag fått ny medicin mot endometriosen.

Min mamma har samma sjukdom, liksom minst en av mina systrar. Säger jag något så kommer det direkt en salva om någon av dem eller kanske om mamma själv. Som om hon vill förhindra att jag ska tro att jag är ensam om att ha problem. Nu vet jag ju att det finns de som har det värre, och att jag inte är unik på något sätt, men jag har svårt att spinna vidare mot våra barnlöshetsproblem när mamma inte riktigt är mottaglig.

Fast jag vill gärna berätta. Jag förstår att det låter som om min mamma är världens mest självupptagna människa och att hon aldrig lyssnar. Men jag tror bara inte att hon kan tänka sig vart jag vill komma. Felet ligger ju såklart till stor del hos mig, jag vet att jag är väldigt vag i mina försök att komma till kritan och berätta om barnlösheten. Men min mamma kopplar inte riktigt omfattningen av våra problem.

Hon har ju inte haft några svårigheter med fertiliteten - jag har många syskon. Mamma fick sitt första barn när hon var 21 och däri ligger skillnaden. Jag är för sent ute helt enkelt. Det hann gå för långt med endometriosen innan jag var redo för barn. Jag vill berätta allt detta för min mamma, för även om jag har beskrivit henne som en dålig lyssnare, så är det en ensidig bild. Hon är en varm och medkännande person också. Det finns bara så mycket i henne som måste ut – först.

Vi får se om jag lyckas ta bladet från munnen i helgen.

Jag är inte så sexig nu. Fyra veckor efter min första Enanton-spruta började det. Svettningarna och humöret. Tänk er en människa med kort stubin, dividera sedan med tusen så har ni mig. Om man tänker sig en tändsticka som bara har den lilla korta stumpen med svavlet kvar, det är jag. Skäller för att locket ligger fel på äggkastrullen, för att hunden smaskar på natten och för att det är sand på hallgolvet. När det är jag själv som torkat hundens tassar för slarvigt, för jag orkade bara inte. Jag är en häxa, blir arg när jag läst ut sista sidan i boken för att jag inte vet vad jag ska läsa nu.

Tanken är att jag och mina närmaste ska finna tröst i att det bara är något år kvar på den här behandlingen.

Något som är positivt är att jag inte har ont av endometriosen. Jag som tidigare ätit smärtstillande som en nikotinist, har inte tagit en värktablett på en och en halv månad. Skönt för kroppen tror jag, levern gör vågen och glada tillrop. Men finns det något jag kan göra för humöret? Jag äter redan rosenrot, är det någon som har andra råd? När jag fick synarelabehandlingar för endometriosen för flera år sedan fick jag östrogenplåster för att minska biverkningarna, men har inget minne av att de hjälpte. Är det bara att acceptera kanske? Säg i så fall det till min familj också.

Igår – trivsam restaurang med goda vänner, mängder av vin och calvados. Idag – gåsamiddag för två hemma. Med rödkål, gräddsås, smörstekt potatis och brysselkål. Och gelé. Vi bor trots allt i Skåne. Imorgon, på mannens initiativ – färd till storstan för att inhandla den genom tiderna snyggaste jacka/duffel som någonsin sett dagens ljus. Bara till mig! Det är nästan så att jag tror att min man har läst Tingelings blogg och förstått vad som krävs för att väcka livsandarna igen. Jag sa ju att vi skulle bli inspirerade!

Jag har behövt lite semester, från bloggen också. Från tankar på behandlingar genomgångna förgäves, misslyckade envisa nya försök och irriterade, trasiga nerver. Naturligtvis har jag haft allt i bakhuvudet hela tiden, hopplösheten och känslan av att ha blivit sviken av sin kropp har bubblat under ytan och när jag minst anat det tittar de ledsna, ledsna känslorna upp över ytan och pyser över. Men inte hela tiden. Jag tänker inte på att jag är barnlös varje sekund.

Vi har i alla fall skämt bort oss under en skön resa med mängder av god mat och ett ljuvligt väder. Håret är solblekt och om jag tittar länge på min hud i olika ljus kan jag fortfarande tycka att lite solbränna finns kvar. Men allra gladast blev jag när vi kom hem, och vi gick igenom posten. Innan vi åkte skickade vi blommor till vår läkare, som försökt och försökt att få fram ägg ur min motvilliga kropp, sista gången mot sin vilja dessutom. Men när vi väl fått igenom vår vilja med ett sista stimuleringsförsök engagerade hon sig och gjorde allt hon kunde för att lyckas. Stimulerade med sjukt hög dos hormoner under väldigt lång tid, trots tre stora endometrioscystor i äggstockarna. Och hon grät med oss när det sista försöket inte lyckades.

Vi ville visa att vi visste att hon gjort allt hon kunnat. När vi kom hem låg där ett brev från henne. Hon skrev att av de tusentals par hon träffar har vi etsats oss fast. Att hon inte vet vad meningen är med att vi ska tvingas genom denna krokiga väg men att vi inte ska låta det färga hela livet. Hon skrev att hon inte ger sig förrän magen blir rund och att hon hoppas att hon kan hjälpa oss med det. Jag blev så glad av brevet. Glad och alldeles varm av längtan efter nästa gång, nästa försök, när en annan kvinna ska hjälpa oss med donerade ägg.

Jag är glad för er också, för att ni finns och stöttar och för att ni delar med er av era tankar. Stor kram, jag har saknat er.

Nu åker vi på semester en vecka, hej på ett tag…

Jag har förlåtit och förstått. Min bästa vän, som berättade att hon var gravid alldeles för tätt inpå att jag anförtrott henne att vi försökte få barn med hjälp av ivf, har sökt kontakt och försökt förklara allt. Hon vidhåller fortfarande att de inte försökt tajma, inte försökt skaffa barn lämpligt tills att vi också skulle ”lyckas”. Och hon har berättat att hennes gravidläkare äntligen förstod hur hon mådde i början av sommaren och hjälpt henne ur depressionen med hjälp av både terapi och läkemedel. Hon har bett om förståelse och förlåtelse för att hon inte berättade tidigare, att hon undanhöll sanningen för mig. Hon säger att hon gjorde det av taktfullhet, för att hon inte ville störa vårt andra ivf-försök.

Jag vet inte vad jag ska tro längre. Jag vet bara att jag har saknat henne, att jag behöver henne i mitt liv. Och att ingen annan har kunnat fylla den platsen. Hon har fått barn nu, en liten flicka. Några veckor innan förlossningen började vi prata med varandra igen, så när de fick barn skickade hon ett sms och sedan bilder på barnet, och jag kan inte annat än glädjas åt deras lycka. Hon har ju också endometrios och trodde att hon skulle ha svårt att få barn igen, innan hon visste att hon skulle bli en stolt tvåbarnsmor. Men jag är glad att jag inte träffade henne som gravid, jag hade inte klarat det. På något konstigt sätt. Själv har jag precis börjat svettas och blivit riktigt ojämn i humöret av min nya kompanjon, Enanton.