Mina föräldrar ska komma och hälsa på oss i helgen, de bor 25 mil från oss. Jag har laddat i ungefär ett år för att berätta för dem om våra ivf-försök men hittills har det bara inte kommit ur mig. Och nu är det slut med ivf-försöken. En anledning till att jag aldrig sagt något är att mamma själv varje gång har så mycket att dryfta, som till exempel mormors hälsa. Min mormor har både astma, kol, hjärtsvikt och en manodepressiv sjukdom. Plus att hon är en mycket speciell människa som inte alltid är och har varit snäll.
Alltså behöver min mamma prata av sig om vad mormor har kastat ur sig för otidigheter sedan senast. Vilket kan ta tid. Min pappa avskyr när mamma pratar om sjukdomar och problem, i synnerhet mormors. Så när det är avklarat finns det liksom inte så mycket tid över för att ta upp mina problem, då vill man ju ha trevligt tillsammans också. För övrigt blir jag ofta avbruten när jag någon gång närmar mig ämnet, exempelvis genom att berätta om att jag fått ny medicin mot endometriosen.
Min mamma har samma sjukdom, liksom minst en av mina systrar. Säger jag något så kommer det direkt en salva om någon av dem eller kanske om mamma själv. Som om hon vill förhindra att jag ska tro att jag är ensam om att ha problem. Nu vet jag ju att det finns de som har det värre, och att jag inte är unik på något sätt, men jag har svårt att spinna vidare mot våra barnlöshetsproblem när mamma inte riktigt är mottaglig.
Fast jag vill gärna berätta. Jag förstår att det låter som om min mamma är världens mest självupptagna människa och att hon aldrig lyssnar. Men jag tror bara inte att hon kan tänka sig vart jag vill komma. Felet ligger ju såklart till stor del hos mig, jag vet att jag är väldigt vag i mina försök att komma till kritan och berätta om barnlösheten. Men min mamma kopplar inte riktigt omfattningen av våra problem.
Hon har ju inte haft några svårigheter med fertiliteten - jag har många syskon. Mamma fick sitt första barn när hon var 21 och däri ligger skillnaden. Jag är för sent ute helt enkelt. Det hann gå för långt med endometriosen innan jag var redo för barn. Jag vill berätta allt detta för min mamma, för även om jag har beskrivit henne som en dålig lyssnare, så är det en ensidig bild. Hon är en varm och medkännande person också. Det finns bara så mycket i henne som måste ut – först.
Vi får se om jag lyckas ta bladet från munnen i helgen.