Hemma från Spanien

Med två 4-dagars ägg i magen. Jag visste inte ens att man satte in ägg som som var odlade i fyra dagar, jag trodde alltid det rörde sig om två, tre eller fem. Men tydligen inte – idag är det en vecka sedan de sattes in och dag 11 ska vi testa…

Jag mår bra nu, men när vi var nere i Spanien kände jag starkt av medicineringen, särskilt när jag började även med progesteronet, Lutinus. Det är mycket starkare doser ordinerade från den här privata kliniken än vad jag är van vid från landstinget i Sverige. 6 mg Progynon per dag och 600 mg Lutinus, vilket gjorde att jag kände mig som en ballong första dagen och blev trött och fick gå och lägga mig vid halvåttatiden på kvällen. Sedan har jag nog anpassat mig till medicineringen, det funkar bra nu.

I måndags och tisdags fick jag en liten rosa nyans på min Lutinusapplikator och i onsdags ökade den till en ljust röd flytning och jag tappade modet, humöret flög all världens väg. Sedan igår är dock blödningen helt borta och jag tänker att det kanske var en vidhäftningsblödning (nidationsblödning) ändå, trots att det kanske var lite sent för det. Som jag förstår det ska den komma vid infästningen när det befruktade ägget är ca 7 dagar gammalt.

Jag ska skriva mer om kliniken i Spanien senare och våra upplevelser där och att vi har ett antal ägg i frysen. Men nu är jag bara glad att kunna skriva här igen, har saknat det oerhört, men inspirationen har inte funnits där. Och jag har saknat er. Att kunna resonera kring alla ställningstaganden, all oro, funderingar, svåra beslut och valmöjligheter tillsammans med er är så oerhört mycket värt. Ni är bäst.

Länge, längesedan…

Jag vet inte hur många som tittar in här längre, eftersom det var två år sedan (tror jag) som jag skrev här, men jag känner att jag behöver skriva lite för min egen skull. Om någon tittar in är ni hjärtligt välkomna, så mycket stöd och omtanke jag känt från många av er. Jag har dock varit urusel på att följa bloggar i min tur, har inte haft orken. Så, förlåt.

Sedan snart ett år tillbaka har vi kontakt med en klinik i Alicante, Spanien för att göra ÄD-försök där. Anledningen till att vi inte har startat någon behandling ännu är att de har krävt tonvis med information, tester, undersökningar, blodprover och utredningar som svenska läkare inte ser med särskilt blida ögon på och i vissa fall inte ens vet hur de går till.

Och bara att samla in alla journalhandlingar från både våra ÄD-försök i Sverige och endometriosoperationer på tre olika sjukhus tog sin tid. En av dem fick jag vänta i tolv veckor på. Jag har genomgått en trombofiliutredning, undersökt livmodern med koksaltlösning för att utesluta polyper bland annat. Kliniken i Spanien vill även att det skulle göras en biopsi på livmodern men det är tydligen inte ens något svenska labb hanterar.

Nu i augusti trodde vi att vi var framme och när vi hade det sista skypemötet med läkaren i Alicante kommer han med två nya överraskningar. Jag har stått på Enanton depot i några år (det fungerar som nedreglering precis som med Synarela, förutom att man tar en injektion en gång var fjärde vecka i stället för nässpray varje dag). Nu vill läkaren att jag genomgår en ”mock cycle” där jag behandlas med östrogen i ökande dos och nu idag, dag 14 i mock cycle var jag och gjorde en ultraljudsundersökning på follikelmottagningen här på lasarettet. Syftet var att se så att livmodersslemhinnan ”vaknat” och försöka se så att jag inte hade några tecken på endometrios inuti livmodern.

De ville också att min man skulle göra en Karyotyp-utredning, ett blodprov man tar där man undersöker kromosomuppsättningen. Den kommer att ta upp till fyra veckor, så nu är det bara att vänta igen.

Under den här tiden har vi fått förnya vårt lånelöfte hos banken fyra gånger eftersom det bara drar ut på tiden. Jag är såklart nervös att de av olika anledningar ska dra tillbaka lånelöftet om vi inte hunnit sätta igång med behandling innan det måste förnyas nästa gång, även om vi berättat för vår bankman vad vi ska använda pengarna till.

Vi vill börja nu. Nu. Vår första kontakt med ivf var 2008, det är sex år sedan nu och det känns som ett annat liv.

Lite gnäll

Jag tycker så fruktansvärt mycket om min gravida kompis. Vi pratar ofta i telefon och jag är sanningsenligt väldigt glad för hennes skull och är henne oändligt tacksam för hennes omtänksamhet och skonsamma sätt att berätta graviditetsnyheten för mig.

Men det gör ont att få uppdateringar av ul-bilder titt som tätt. Jag trodde inte ens att man gjorde mer än ett UL i början av en ”naturlig” graviditet. Och idag kom ett sms. En bild från någon av alla pedagogiska hemsidor för gravida med en tecknad bild av en kvinna i 15:e veckan och beräknade antal dagar till förlossning.

Under har min vän skrivit ”181 dagar tills vi får dricka rödvin tillsammans igen!” Det är inte det att hon är begiven på rödvin. Och jag unnar henne detta. Men jag hade varit  o ä n d l i g t  tacksam om det hade varit 181 dagar tills jag fick dricka rödvin. Jag tror att det som sticker till lite är sättet att hantera situationen på. Det gör ont när det tas för givet.

Tiden går

Som det värmer att ni bryr er. Jag vet inte längre om det skulle kunna bli istället för skulle ha blivit. Lever man i en relation behöver man vilja och orka båda två. Och en av oss är så hjärtligt trött på hela processen och vill inte riktigt längre. Jag ska skriva mer om denna schism en annan gång. Men självklart när jag ett hopp om att vi ska orka fortsätta, jag kan inte känna att jag är klar. Jag vet inte om jag kan bli en lycklig och tillfreds barnlös kvinna i framtiden, inte utan att känna att vi verkligen gjort allt som står i vår makt. Men som sagt krävs det att vi är två om detta.

Men vi har lämnat den trygga (och tröga) världen hos landstinget bakom oss, och jag vet inte hur vi går vidare. Det känns så främmande och okänt att ta kontakt med kliniker i utlandet. Jag vet inte heller hur vi ska finansiera ytterligare försök. Det känns inte helt troligt att försäkringskassan ersätter oss i efterhand när vi redan har gjort alla försök vi har rätt till i Sverige. Och det är ju en chanstagning. Det verkar som att det enbart finns privatfinansierade ÄD-kliniker, åtminstone i Finland. Och då är ett förhandsbesked från FK uteslutet.

Min man har tagit kontakt med vår läkare på RMC för att få till ett möte, där han vill att hon ska lämna sin syn på våra förutsättningar att lyckas med äggdonation överhuvudtaget. Hon lovade att ordna ett möte och återkomma efter vecka åtta, när hon kom tillbaka efter sin semester. Gissa om hon har ringt tillbaka ännu? Så jag bara låter tiden gå, kraften finns inte där. Var börjar man?

Att kunna glädjas

Hon gjorde allting enligt regelboken. Berättade för mig redan när hon tänkte åka och köpa ÄL-stickor för att hon och hennes sambo ville försöka bli med barn. De har ju sett oss, våra svårigheter och all tid som har gått sedan vi började försöka. Och de ville inte själva spilla någon tid om de skulle ha svårt för att bli gravida. Det gick två månader, sedan skickade hon ett sms där hon berättade att hon hade testat positivt på ett graviditetstest och att hon ville berätta det för mig i telefon senare den dagen, men att hon ville att jag skulle vara beredd när vi pratade. Det var en fin omsorg om mig, tycker jag. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att hantera situationen på gentemot en ofrivilligt barnlös än vad hon har gjort.

Jag är så glad för deras skull. Jag vet att hon har misstänkt att hon har svårt att bli gravid eftersom hon och hennes före detta sambo försökte få barn i flera år. Men de gick aldrig så långt som till någon utredning. Och nu fungerade det på första försöket i hennes nya relation och hon är alldeles omtumlad. Det var antagligen inte hos henne ”felet” låg. Kanske.

Men. Hör ni att det finns ett ”men” i texten? Jag är så uppgiven. Jag inser mer och mer att det här kommer att fortsätta. Jag är i den åldern där alla skaffar barn, kanske till och med andra eller tredje barnet. Jag kommer att ha fler vänner som lämnar samma besked till mig. Och det kommer att göra ont igen och igen. Jag blir påmind om att livet är orättvist på nytt hela tiden. Och när jag skickade ett sms och frågade hur det hade gått vid inskrivningen på mvc nu, en månad senare, så ville jag inte få tillbaka ett svar med en ultraljudsbild. Där man klart kunde se något som påminde oväntat mycket om en liten person fast hon bara är i vecka 11.

Jag tittade på bilden en hel kväll och sedan dess har jag inte öppnat meddelandet. Och nu ska vi ses till helgen, det har varit inplanerat ända sedan i julas. Jag tänker krama om båda och gratulera dem igen, för jag kan bara föreställa mig hur glad jag skulle varit i deras situation. De är värda detta och hon kommer att bli en fantastisk mamma. Precis som jag skulle blivit.

Svaret

Hon lät så glad först när hon ringde. Jag hann känna glädjen välla upp nerifrån magen. ”Jag visste det! Jag kände på mig att vi hade lyckats den här gången!” Det är konstigt vad mycket man hinner tänka på två sekunder. För sen sa sjuksköterskan att provet var negativt. Jag behöver inte åka ner igen efter julhelgen. Värdet var lägre än 2, och det är tydligen ett mycket definitivt besked. Det var aldrig nära.

Jag tror att jag har alla graviditetssymptom som finns. Jag googlade dem igår, jag hade alla utom illamåendet. Fortfarande, sexton dagar efter insättningen ingen tillstymmelse till blödning. Jag tror fortfarande att de ska ringa från sjukhuset och säga att de tog fel. Men de gör väl inte det. Jag är alldeles tom. Min man gråter inte så ofta, men idag har jag gråtit över att han gråtit.

Provtagning

Om en liten stund kör vi till Malmö för att lämna blodprov. Ge oss ett positivt svar idag, snälla snälla. Vi får veta efter klockan ett.