Svaret

Hon lät så glad först när hon ringde. Jag hann känna glädjen välla upp nerifrån magen. ”Jag visste det! Jag kände på mig att vi hade lyckats den här gången!” Det är konstigt vad mycket man hinner tänka på två sekunder. För sen sa sjuksköterskan att provet var negativt. Jag behöver inte åka ner igen efter julhelgen. Värdet var lägre än 2, och det är tydligen ett mycket definitivt besked. Det var aldrig nära.

Jag tror att jag har alla graviditetssymptom som finns. Jag googlade dem igår, jag hade alla utom illamåendet. Fortfarande, sexton dagar efter insättningen ingen tillstymmelse till blödning. Jag tror fortfarande att de ska ringa från sjukhuset och säga att de tog fel. Men de gör väl inte det. Jag är alldeles tom. Min man gråter inte så ofta, men idag har jag gråtit över att han gråtit.

Provtagning

Om en liten stund kör vi till Malmö för att lämna blodprov. Ge oss ett positivt svar idag, snälla snälla. Vi får veta efter klockan ett.

Ruvardag 14

Nu är det inte lång tid kvar. Första testdagen i övermorgon. Det kryllar av symptom, som jag inte vet vad de beror på. Mensont, mensont, mensont. Och ont i ryggslutet och i ischiasnerven. Jag är väldigt frusen. Inte riktigt lika stort begär efter sötsaker längre. Men de ömma brösten är kvar. Och magen är oerhört svullen, särskilt kvällstid. Jag hoppas så innerligt att det är kroppen själv som ger mig symptomen, och inte progesteronet eller Ovitrellen. Jag kommer inte ihåg att jag kände så här mycket under vårt första ÄD-försök, där jag blev gravid. Och absolut inte under de två följande FET vi gjorde.

Det är skönt att vi tagit lite ledigt, vi har varit hemma hela veckan. Så får vi mer lugn och ro. Och mer tid att ängslas, faktiskt. Men på fredag vet vi. Om värdet är tillräckligt högt, annars vet vi inget alls på fredag, utan först på tisdag, när det andra provet ska tas. Tänk, vilken julklapp vi hade kunnat få.

Det här är vårt sista försök i Malmö. Det blev inga ägg kvar att frysa. Av fyra blev två befruktade, och det som inte sattes in skulle långtidsodlas. Men tydligen höll det inte för det. Desto mer press på lilla ägget som sattes in för fjorton dagar sedan. Som vi hoppas på det. Jag skulle göra i princip vad som helst för att hjälpa det att stanna hela vägen. Det vet jag att min man också skulle. Tänk om det där lilla ägget är det som kommer att bli vårt barn, till sist.

Ruvardag 10 – en tråkig medicinsk utläggning

Jag väntar. Och väntar. Och väntar. Det här är segt, och jag känner mig väldigt hormonell. Kanske inte så konstigt. Men det känns så ovisst att inte riktigt kunna känna efter och veta om jag känner några symptom, eller om allt är biverkningar av medicinerna. Det jag främst känner är en molande mensvärk som ibland blir lite skarpare, ömma bröst till och från, ett riktigt oanständigt sug efter sötsaker – jag har ätit tårta två dagar i rad, och jag som inte ens tycker om tårta – och detta samsas i magen med bland mycket annat en halv ask Alladin och lösgodis.

Mitt hår blir smutsigt snabbt och min mage är enormt svullen på kvällen. Jag är naturligtvis fullt medveten om att det senare kan bero på allt jag stoppar i mig. Jag är oerhört känslosam, har nära till tårarna och igår grät jag på jobbet under en lång stund. Alltsammans kan också bero på alla hormoner min kropp får. Det är Progynon (estradiol), Crinone (progesteron) samt Ovitrelle (hCG). Ovitrellen är en spruta som är tänkt för en engångsinjicering, men jag har fått märka upp sprutan så att jag tar en fjärdedel av den varannan dag, ett precisionsarbete av små mått.

Allt detta för att Pregnyl inte går att få tag på i Sverige. Det hade varit mycket lättare att slippa förlita sig på sitt ögonmått. Men nu är det som det är. Och på grund av medicinerna skjuts antagligen en eventuell menstruation upp, ifall försöket redan skulle ha misslyckats. Så det är mer än ovisst. Om en vecka ska jag lämna blodprov, det har då gått fyra dagar sedan den sista hCG-injektionen. Det är tydligen också det för kort tid för att kunna säga något säkert om det är kroppens eget eller tillfört gravidhormon, så jag ska tillbaka igen efter julhelgen för att mäta förändringen i provet.

Senast vi gjorde på samma sätt väntade vi inte alls några dagar, vilket är märkligt tycker jag. Men jag tror den första provtagningen kommer att säga ganska mycket. Är det ett mycket lågt värde vet vi att det misslyckats och är det ett högt värde kan vi börja tro på en lyckad behandling och är det mittemellan vet vi inget alls. Det blir troligtvis mer som en riktvisning på fredag.

Ruvardag 5

Det känns bra, det här. Jag känner inte efter så mycket, men jag har en hel del mensvärk. Det är inte värk från endometrioscystorna, utan en molande känsla från livmoderstrakten. Och det har jag bestämt mig för är ett gott tecken. Fast det behöver inte vara bra. Men det är det. Så. Sedan tyckte jag igår kväll att jag var öm i brösten. Men idag känner jag inget av det.

Jag försöker ta det lugnt, inte bli arg för småsaker som har varit fallet under den senaste tiden, inte stressa, inte bli upprörd. Men det är inte lätt, det finns så mycket att stressa över, på jobbet bland annat. Lyckligtvis jobbar jag bara den här veckan också, sedan är jag ledig inför julen. Det ska bli en välsignelse att bara ta allt med ro, inte ha särskilt många saker inplanerade, utan mest fixa hemma, vara med familjen inklusive långpromenader med hunden.

Jag är glad för promenaderna för motionens skull. Faktiskt har jag annars gjort ett uppehåll i träningen sedan ET. Jag vet att man inte behöver det, att man ska leva som vanligt. Men jag vet också hur jag fungerar. Om det inte skulle gå i lås den här gången skulle jag direkt tro att jag tränat för intensivt. Jag har dessutom bara tränat sedan slutet av sommaren, så jag är ju ingen van elitidrottare. Alltså: Långa raska promenader, inget gym. Det blir bra. Det här ska gå bra.

På plats

Sådärja. Det känns så obeskrivligt bra att ha fyrcellingen på plats. Jag är trött, så trött, men lättad. Varje gång det ringde ett dolt nummer på min telefon under förmiddagen var jag säker på att det var sjukhusets labbpersonal som ringde för att säga att embryona hade a) dött eller b) slarvats bort. Men inget samtal därifrån, vi åkte dit och planterade in ett fint tvådagarsembryo. (Jag vet att det ännu inte heter embryo i det här stadiet men i brist på bättre ord använder jag det.)

Sedan en skvätt gråt när jag förstod på läkaren att jag inte skulle tagit någon Synarela imorse. Jag vet att jag borde kunna sådant utantill vid det här laget, men det går så lång tid mellan våra försök och när jag blir spänd och nervös blir jag yr i huvudet och kommer inte ihåg. Förresten kunde väl läkaren sagt ifrån att när hon sa att jag skulle fortsätta med ordinerad medicinering ända fram till ET gällde det allt utom Synarelan.

Men efter en utförlig försäkring att det inte ska spela någon roll torkade jag bort snoret och svalde gråten. Nu har jag tillförsikt för det här försöket igen. Det känns bra att ta både Crinone-gel och Ovitrelle-injektioner varannan dag nu efter införandet. Bälte och livrem, återigen. Den enda nackdelen när man injicerar hormonet är att graviditetstestet skjuts framåt i tiden för att bli rättvisande. Så istället för precis före jul blir det nu svar efter jul. Men det kan jag leva med.

Imorgon

Två ägg är befruktade och vi ska få ett tillbaka redan imorgon. Nu knäpper jag mina händer. Det känns som evigheter sedan senast men nu är det dags för oss. Tänk att en liten flyttar in imorgon.

Du är så ofattbart välkommen. Jag har bäddat för dig med tabletter och plåster och snart sprutor och gel också, så att du ska känna dig hemma från första stund. Jag ska ta hand om dig. Imorgon ses vi.