Mina föräldrar ska komma och hälsa på oss i helgen, de bor 25 mil från oss. Jag har laddat i ungefär ett år för att berätta för dem om våra ivf-försök men hittills har det bara inte kommit ur mig. Och nu är det slut med ivf-försöken. En anledning till att jag aldrig sagt något är att mamma själv varje gång har så mycket att dryfta, som till exempel mormors hälsa. Min mormor har både astma, kol, hjärtsvikt och en manodepressiv sjukdom. Plus att hon är en mycket speciell människa som inte alltid är och har varit snäll.

Alltså behöver min mamma prata av sig om vad mormor har kastat ur sig för otidigheter sedan senast. Vilket kan ta tid. Min pappa avskyr när mamma pratar om sjukdomar och problem, i synnerhet mormors. Så när det är avklarat finns det liksom inte så mycket tid över för att ta upp mina problem, då vill man ju ha trevligt tillsammans också. För övrigt blir jag ofta avbruten när jag någon gång närmar mig ämnet, exempelvis genom att berätta om att jag fått ny medicin mot endometriosen.

Min mamma har samma sjukdom, liksom minst en av mina systrar. Säger jag något så kommer det direkt en salva om någon av dem eller kanske om mamma själv. Som om hon vill förhindra att jag ska tro att jag är ensam om att ha problem. Nu vet jag ju att det finns de som har det värre, och att jag inte är unik på något sätt, men jag har svårt att spinna vidare mot våra barnlöshetsproblem när mamma inte riktigt är mottaglig.

Fast jag vill gärna berätta. Jag förstår att det låter som om min mamma är världens mest självupptagna människa och att hon aldrig lyssnar. Men jag tror bara inte att hon kan tänka sig vart jag vill komma. Felet ligger ju såklart till stor del hos mig, jag vet att jag är väldigt vag i mina försök att komma till kritan och berätta om barnlösheten. Men min mamma kopplar inte riktigt omfattningen av våra problem.

Hon har ju inte haft några svårigheter med fertiliteten - jag har många syskon. Mamma fick sitt första barn när hon var 21 och däri ligger skillnaden. Jag är för sent ute helt enkelt. Det hann gå för långt med endometriosen innan jag var redo för barn. Jag vill berätta allt detta för min mamma, för även om jag har beskrivit henne som en dålig lyssnare, så är det en ensidig bild. Hon är en varm och medkännande person också. Det finns bara så mycket i henne som måste ut – först.

Vi får se om jag lyckas ta bladet från munnen i helgen.

Jag är inte så sexig nu. Fyra veckor efter min första Enanton-spruta började det. Svettningarna och humöret. Tänk er en människa med kort stubin, dividera sedan med tusen så har ni mig. Om man tänker sig en tändsticka som bara har den lilla korta stumpen med svavlet kvar, det är jag. Skäller för att locket ligger fel på äggkastrullen, för att hunden smaskar på natten och för att det är sand på hallgolvet. När det är jag själv som torkat hundens tassar för slarvigt, för jag orkade bara inte. Jag är en häxa, blir arg när jag läst ut sista sidan i boken för att jag inte vet vad jag ska läsa nu.

Tanken är att jag och mina närmaste ska finna tröst i att det bara är något år kvar på den här behandlingen.

Något som är positivt är att jag inte har ont av endometriosen. Jag som tidigare ätit smärtstillande som en nikotinist, har inte tagit en värktablett på en och en halv månad. Skönt för kroppen tror jag, levern gör vågen och glada tillrop. Men finns det något jag kan göra för humöret? Jag äter redan rosenrot, är det någon som har andra råd? När jag fick synarelabehandlingar för endometriosen för flera år sedan fick jag östrogenplåster för att minska biverkningarna, men har inget minne av att de hjälpte. Är det bara att acceptera kanske? Säg i så fall det till min familj också.

Igår – trivsam restaurang med goda vänner, mängder av vin och calvados. Idag – gåsamiddag för två hemma. Med rödkål, gräddsås, smörstekt potatis och brysselkål. Och gelé. Vi bor trots allt i Skåne. Imorgon, på mannens initiativ – färd till storstan för att inhandla den genom tiderna snyggaste jacka/duffel som någonsin sett dagens ljus. Bara till mig! Det är nästan så att jag tror att min man har läst Tingelings blogg och förstått vad som krävs för att väcka livsandarna igen. Jag sa ju att vi skulle bli inspirerade!

Jag har behövt lite semester, från bloggen också. Från tankar på behandlingar genomgångna förgäves, misslyckade envisa nya försök och irriterade, trasiga nerver. Naturligtvis har jag haft allt i bakhuvudet hela tiden, hopplösheten och känslan av att ha blivit sviken av sin kropp har bubblat under ytan och när jag minst anat det tittar de ledsna, ledsna känslorna upp över ytan och pyser över. Men inte hela tiden. Jag tänker inte på att jag är barnlös varje sekund.

Vi har i alla fall skämt bort oss under en skön resa med mängder av god mat och ett ljuvligt väder. Håret är solblekt och om jag tittar länge på min hud i olika ljus kan jag fortfarande tycka att lite solbränna finns kvar. Men allra gladast blev jag när vi kom hem, och vi gick igenom posten. Innan vi åkte skickade vi blommor till vår läkare, som försökt och försökt att få fram ägg ur min motvilliga kropp, sista gången mot sin vilja dessutom. Men när vi väl fått igenom vår vilja med ett sista stimuleringsförsök engagerade hon sig och gjorde allt hon kunde för att lyckas. Stimulerade med sjukt hög dos hormoner under väldigt lång tid, trots tre stora endometrioscystor i äggstockarna. Och hon grät med oss när det sista försöket inte lyckades.

Vi ville visa att vi visste att hon gjort allt hon kunnat. När vi kom hem låg där ett brev från henne. Hon skrev att av de tusentals par hon träffar har vi etsats oss fast. Att hon inte vet vad meningen är med att vi ska tvingas genom denna krokiga väg men att vi inte ska låta det färga hela livet. Hon skrev att hon inte ger sig förrän magen blir rund och att hon hoppas att hon kan hjälpa oss med det. Jag blev så glad av brevet. Glad och alldeles varm av längtan efter nästa gång, nästa försök, när en annan kvinna ska hjälpa oss med donerade ägg.

Jag är glad för er också, för att ni finns och stöttar och för att ni delar med er av era tankar. Stor kram, jag har saknat er.

Nu åker vi på semester en vecka, hej på ett tag…

Jag har förlåtit och förstått. Min bästa vän, som berättade att hon var gravid alldeles för tätt inpå att jag anförtrott henne att vi försökte få barn med hjälp av ivf, har sökt kontakt och försökt förklara allt. Hon vidhåller fortfarande att de inte försökt tajma, inte försökt skaffa barn lämpligt tills att vi också skulle ”lyckas”. Och hon har berättat att hennes gravidläkare äntligen förstod hur hon mådde i början av sommaren och hjälpt henne ur depressionen med hjälp av både terapi och läkemedel. Hon har bett om förståelse och förlåtelse för att hon inte berättade tidigare, att hon undanhöll sanningen för mig. Hon säger att hon gjorde det av taktfullhet, för att hon inte ville störa vårt andra ivf-försök.

Jag vet inte vad jag ska tro längre. Jag vet bara att jag har saknat henne, att jag behöver henne i mitt liv. Och att ingen annan har kunnat fylla den platsen. Hon har fått barn nu, en liten flicka. Några veckor innan förlossningen började vi prata med varandra igen, så när de fick barn skickade hon ett sms och sedan bilder på barnet, och jag kan inte annat än glädjas åt deras lycka. Hon har ju också endometrios och trodde att hon skulle ha svårt att få barn igen, innan hon visste att hon skulle bli en stolt tvåbarnsmor. Men jag är glad att jag inte träffade henne som gravid, jag hade inte klarat det. På något konstigt sätt. Själv har jag precis börjat svettas och blivit riktigt ojämn i humöret av min nya kompanjon, Enanton.

Just nu pågår ett program på P3 där man diskuterar huruvida det är rätt att ensamstående kvinnor åker till Danmark och inseminerar sig. Och det är många, många som har åsikter i frågan. En del är riktiga idioter. Självklart är det människor som inte själva är ofrivilligt barnlösa som ringer in och säger att barn inte är någon rättighet. Att man ska acceptera fakta och inte vara så självisk om man nu inte har någon partner. Barn ska komma till världen genom en kärleksakt mellan två människor. Jaha? Alla provrörsbarn som kommit till världen borde inte finnas egentligen. Och det är så synd om barnet om det inte har två föräldrar. För självklart finns det inga lyckliga barn som lever med en ensamstående förälder av en eller annan anledning. En man som ringde in ansåg det var onaturligt med insemination och tyckte att det borde väl inte vara så svårt att hitta nån som man bara kunde bli gravid med på ett normalt sätt. Ragga upp nån på stan alltså, som varken förr eller senare får veta att han blivit pappa. Ja, det måste ju vara mycket bättre.

Nu kommer det att bli segt. Väntetiden för äggdonation är alltså runt 1,5 år i Skåne. Och ändå är det ingenting i jämförelse med alla som väntar på adoption. Men för oss känns det som en evighet när man betänker att vi för drygt en vecka sedan fortfarande närde en svag förhoppning om något helt annat.

Nu väntar ny medicin med nya biverkningar. Enanton. En spruta jag skall gå och få på vårdcentralen var fjärde vecka för att försättas i klimakteriet igen. För gott, känns det som nu. Hormonerna måste tryckas ner länge för att endometriosen inte ska breda ut sig ännu mer, den har förvärrats för varje stimuleringsförsök.

Jag har precis börjat blöda efter det senaste försöket och sprutan skall tas innan den femte blödningsdagen, så imorgon ringer jag och beställer tid hos en sjuksköterska. Sedan kommer vallningarna, viktuppgången, retligheten och benskörheten. Så upplyftande och härligt är livet just nu. Vad gjorde man för fel i sitt förra liv?

Vi mår inte bra av detta. Vi mådde inte heller bra av att leva i ovissheten och den hopplösa förväntan som bara ledde oss in i en återvändsgränd gång på gång. Men det känns inte rätt att allt runt omkring fortsätter som vanligt, att livet går vidare som om ingenting hänt. Livet är ju inte som vanligt. Inte längre.

Det kommer aldrig att bli något barn som är en del av oss båda. Vi kommer aldrig att kunna sitta och titta på ett barn och leta efter karaktärsdrag, hitta något som liknar mig. Jag kan ju inte fortplanta mig. Som tur är kan min man det, och kanske om vi har tur en annan kvinna som har ett så stort hjärta att hon vill donera ägg till en klinik.

Men detta sliter på oss, här hemma går en tunn, tunn linje mellan glädje och irritation/ilska/frustration. Ena sekunden känner vi oss närmare varandra än någonsin, för att i nästa undra vad i helvete den idioten gör i vårt hem. Stubinen är kort och lättantändlig, och vi tär på det lilla tålamod som finns kvar hos oss båda.

Det gick inte vägen. Vi fick inte ut något ägg, fastän doktorn till och med stack nålen genom endometrioscystorna flera gånger för att se om det dolde sig någon mer äggblåsa där bakom. Jag har varit med om tre äggplock innan men inget som gjort så fruktansvärt ont som den här gången. Jag fick så mycket smärtstillande under tiden och efteråt att jag kräktes tre gånger på vägen hem.

Den lilla äggblåsan som vi hoppades på innehöll inget ägg, bara blod från cystan som låg och pressade på intill. Jag känner mig fortfarande lite vimmelkantig, det tog alltså slut så här. Det är över nu. Vi fick aldrig tillbaka något embryo under våra försök, vi fick inte ens ut ett brukbart ägg. Att man kan trasas sönder så här inifrån, och ändå fortfarande se normal ut på ytan, det är ett konststycke.