Jag följde ju med Erika till RMC i Malmö förra fredagen när hon skulle träffa läkare, kurator och koordinator. Erika ville det, och jag också. Jag hittar ju där, känner personalen och Erika behövde förutom stöd dessutom hjälp med passning till sin dotter under besöken.

Min chef fick veta förra våren om våra ivf-försök, jag berättade ”allt”. Och så skönt det var att slippa ljuga mer om varför jag var borta. Men just nu kände jag inte riktigt att jag ville berätta hela sanningen om varför jag skulle till sjukhuset på fredagen. Min chef känner ju inte till hela proceduren för en äggdonation, och även om hon vet att vi behöver det för att kunna få barn, så kan hon ju inte veta hur det går till och vilken tid det tar.

Så tänkte jag att om jag berättar att min donator ska dit på besök så drar min chef kanske förhastade slutsatser och tror att allt kommer att ske den närmsta månaden. Så jag sa istället att jag själv skulle dit för kontroll av endometrios, hur det går med min behandling med Enanton osv.

-Jaha, blir du borta hela dagen då eller?

-Ja, det blir jag.

Några dagar senare tittar jag på semesterschemat på kontoret. Döm om min förvåning när jag ser att hon har skrivit upp en semesterdag på mig för den fredagen. Detta är ingenting jag orkar ta upp eller egentligen bryr mig om, jag har ganska många semesterdagar. Men bara inställningen, att mina sjukhusbesök som jag gör på grund av min barnlöshet, räknas som ren semester? Lite magstarkt,väl?

Erika var här i helgen. Vi har inte träffats på nästan ett och ett halvt år. Under den här tiden har Erika och jag inte haft så mycket kontakt, hon har hunnit bli gravid, kommit till 13:e veckan innan hon berättade för mig, vi har haft våra duster, och sedan har hon fått en liten flicka som är det gladaste och näpnaste lilla knytte jag sett.

Erika tog med sig dottern och kom ner till oss för att träffa min läkare, genomgå en kontroll, ha ett möte med kuratorn och träffa donationskoordinatorn. Jag tog ledigt och följde med henne till RMC i Malmö. Där satt jag, i de välkända lokalerna, och väntade medan Erika gick från rum till rum.

Vi hade barnvagnen med oss och jag satt i väntrummet med dottern medan Erika undersöktes. Jag kände mig som Judas där jag satt med en bebis i knät intill de andra kvinnorna. Jag vet ju varför de är där, inte är det för att titta på andras spädbarn iallafall. Jag försökte medelst tankekraft tala om för de andra i väntrummet att det inte var mitt barn, att jag var lika längtande som de var. Men förrädarkänslan satt kvar.

Så kom det sista mötet, med koordinatorn, då skulle vi båda med in. Donationskoordinatorn pratade rent praktiskt om hur det hela skulle gå till med en korsdonation. Erika måste först gå igenom en behandling och ett äggplock innan jag kan starta min behandling. Sjukhuset måste vara säkra på att hon fullföljer sin donation innan de låter mig få en annan kvinnas ägg. Så att inte min donator ångrar sig och jag gått före i kön orättmätigt.

Jag kan förstå det där med hjärnan, men inte med hjärtat. Erika ska donera i maj, om allt går som det ska, och om det då är turligt nog att någon annan kvinna vill donera just i juni, kan jag också få börja min behandling då. Och om inte, så blir det september-oktober. Och då har jag stått i kö i ett år, och hade kanske ändå kommit fram. Missförstå mig inte, jag vet att det är kort tid att vänta.

Jag vet att man väntar länge innan man kommer fram i ivf-kön, och jag vet att man väntar länge, alldeles för länge, innan man blir godkänd och kan ens närma sig ett adoptivbarn. Men det känns länge för mig. Särskilt som min vän gör en uppoffring för mig, och så kanske det inte ens gör någon skillnad, eftersom vår ivf-klinik har ett sommaruppehåll.

Jag grät igen, såklart, som jag alltid gör på ivf-kliniken. Så nu har vi börjat igen. Ångest, väntan. Koordinatorn verkar inte tycka att det är något jobbigt för vår del. Nu ska vi ju inte gå igenom någon behandling med efterföljande äggplock. Som om det var det som var det jobbiga.

Vi var på middag igår, hos våra vänner. Jag brukar inte röka. Men igår gjorde jag det. Var helt enkelt tvungen. M feströker, men ingen annan. Hon och jag stod på altanen, M skulle röka och jag spanande efter vår hund i trädgården. Vi hade släppt ut henne i ett ögonblick av vansinne och hon (hunden) stod blickstilla och stirrade ut kaninen i buren i trädgården, som en sfinx väntade hon bara ut den stackars kaninen. Som om hon plötsligt skulle blivit en duktig jägare. Vår hund är kass på att leta, lukta upp och hitta någonting över huvudtaget.  Rätt vad det var berättade jag bara för M vad vi går igenom, om alla försök och besvikelser och att vi väntar på äggdonation. Hon hade frågat om min endometrios, hur det var och huruvida jag skulle kunna få barn.

M brukar ta upp frågan när vi är där. Hon är lite äldre än jag och har fått sina barn utan att blinka. Det berättar hon gärna varje gång. Inte för att vara dum, bara för att… Ja jag vet egentligen inte. De tänkte försöka få barn, och två veckor senare var hon gravid. När hon ammade deras första dotter fick hon plötsligt veta att hon var med barn igen, helt oplanerat. Tänk, så olika vi är. Men jag berättade om oss, och M blev nervös, men glad för att jag delade med mig till henne. Lite kände hon nog att hon pratat för mycket om oss och när vi tänkte skaffa barn.

Hon är den andra jag berättat för, och det känns så bra. Jag grät inte, blev inte känslosam, utan berättade sakligt vad vi gått igenom (en mycket förkortad historia) och jag kände mig lättad efteråt. De flesta människor är inte beredda på att få höra just det. Alla kan ju få barn på ett naturligt sätt. Självklart. Hon är en mjuk och fin människa, men har ändå varit lite jobbig för mig eftersom hon gärna tar upp frågan om våra eventuella framtida barn var gång vi träffas.

Jag känner lite grand att jag inte gjorde detta bara för vår skull, utan för alla kvinnor som inte bara kan trolla fram en unge hur som helst. Folk behöver förstå. Att det kan vara annorlunda. Och anklaga mig inte för att jag tog emot både en och två cigaretter under tiden, det behövde jag.

Jag har fått en medicin utskriven för mina biverkningar från behandlingen med Enanton. Enanton fungerar på ungefär samma sätt som Synarela, den stänger av kroppens hormonproduktion så att man hamnar i ett konstgjort klimakterie. Skillnaden är att jag går till en sköterska var fjärde vecka för att få en injektion. (Varför det ska göras av sjukvårdspersonal vet jag egentligen inte, sprutan ser stort sett likadan ut som en Menopurspruta och tas i magen.)

Biverkningarna har varit jobbiga för mig, jag har vaknat mitt i natten och fått byta ett sjöblött täcke otaliga gånger. Så nu tar jag en halv dos hormonpreparat med östrogen och gestagen för att lindra besvären. Det är bara det att jag fått mer ont i magen sedan jag börjat med det här preparatet, och dessutom småblödningar. Det är säkert inte så bra för endometriosen, jag känner av cystorna nu igen. Så nu vet jag inte om jag ska sluta ta hormonerna.

En sak till, och blunda nu ni som inte vill veta att jag är en oerhört ytlig människa, jag har hört ryktas att hyn åldras fort om man medicinerar exempelvis Enanton. Får man rynkor snabbt utan hormoner i kroppen? Är det någon som vet? Det vill jag ju inte. Säger jag lite skamset -precis som om det inte vore viktigare att kroppen mår bra och att endometriosen lugnar ner sig tills det är dags för äggdonation.

När jag första gången berättade om min vän Erika och hennes brors fru Edit, som går igenom en skärseld med cancern som håller på att ta över deras liv, så berättade jag också om maktlösheten jag kände och fortfarande känner. Jag kan ju inte göra något, kan inte ta bort det onda eller ens lindra för familjen på något sätt. Edit och jag är inte nära vänner, men Erika står mig oerhört nära och är också den som drar ett fruktansvärt tungt lass just nu.

Minnea skrev då att det finns inte så mycket att göra, men man kan visa att man tänker på sina vänner i en stund som den här. Jag vill väldigt gärna skicka ett litet paket till Erika och hennes man, för att visa att vi tänker på henne. Det behöver inte vara några märkvärdigheter, bara något som piggar upp i all sorg. Även om sorgen ändå finns där hela tiden. Och nu undrar jag: är det någon av er vänner som har några tips på vad jag kan sända med posten till Erika?

Vi har varit ganska mycket lediga den här julen, min man och jag. Jämfört med hur vi brukar ha det. Fast för säkerhets skull blev vi förkylda mellan jul och nyår båda två, inte så mycket jag dock som min man, som nu varit riktigt dålig i snart två veckor med feber och hosta. Han har för övrigt varit ledig i tre dagar tidigare under 2009. Men, vad jag märker hur mycket vi behöver ledigheten.

Vi har tillbringat ovanligt mycket tid tillsammans och jag har känt för var dag som gått hur mjuka vi blir mot varandra när vi inte är stressade. Sista dagen innan vi skulle börja jobba igen hade jag ångest och sa till min man att vi måste försöka behålla den här sinnesstämningen sinsemellan även när den stressiga vardagen kommer tillbaka. Och då ska ni tänka på att vi har inte ens några småbarn, vi har bara tuffa och krävande jobb båda två. Så in i helvete.

Nu är det fredagkväll igen, jag har tänt en brasa i öppna spisen och vi har en gudomligt vacker tulpanbukett i matsalen. Jag ska anstränga mig och försöka allt vad tygen håller att hålla kvar vid den avspända, varma och välbehövliga atmosfären som rått i vårt hus de senaste veckorna. Vi behöver detta något oerhört.

Idag hittade jag i badrumsskåpet en sån där påse från apoteket som man lämnar tillbaka överbliven medicin i. Jag plockade fram det ena och det andra från källaren, kylen och badrumsskåpet. Sånt som jag inte behöver mer och aldrig kommer att behöva. Gonal-F, Menopur, nålar och flaskor. Och så en oanvänd förpackning Crinone, progesterongel. Den var uthämtad den 12 maj i år, i en kort stund av ohämmad lycka när allt plötsligt gick vår väg. Men oanvänd förblev den, och nu städas den bort, jag vill inte se den mer.

ALLA andra är gravida eller har barn. I princip alla julkort vi fått har haft barnbilder på framsidan. Som för att skryta? Jag har en bitter framtoning idag, jag vet. Men i natt vaknade jag och låg länge och tänkte. Vad är det som säger att vi kommer att lyckas med äggdonationsförsöket? Varför skulle det fungera? Vi har försökt få barn i tre år och det har inte gått särskilt bra hittills.

Varje gång nuförtiden som någon frågar mig hur jag mår och hur det är ställt med magen, endometriosen och cystorna, berättar jag om min behandling med Enanton och då får jag frågan om det inte är jobbigt med biverkningarna, och om man inte kan göra något annat. Jag svarar att det tror jag inte, och det är inte så farligt. Flera gånger den senaste tiden har folk frågat om man inte kan plocka bort livmodern, som ställer till allt besvär. Jag blir ledsen när jag hör det. Skulle de själva kunna tänka sig att avlägsna sin livmoder? Jag vet att jag aldrig uttryckt min barnlängtan inför särskilt många, men är tanken verkligen så avlägsen?

Det är knappt jag kan med att lägga ut det här inlägget, det är varken konstruktivt, intelligent eller nytänkande. Men det här är vad jag tänker just nu, och jag måste få det ur mig. Läs det om ni vill, och glöm det sen.

Jag tror inte det är sant. Min vän, (som var min bästa vän, och som jag sen halkade ifrån, och sedan fick tillbaka, och som jag nu kallar Erika, och som är en ängel som ska donera ägg för att hjälpa oss,) går igenom ett helvete. Erika fick barn för några månader sedan. Två månader senare får hennes bror, Ville, och svägerska, Edit, en son som blir lillebror till deras förstfödda dotter, fyra år gammal. Tre veckor efter förlossningen åker bror Ville och svägerska Edit in till sjukhuset för att Edit har stora problem med mjölkstockning, de har bokat en tid hos en läkare. När Ville och Edit ska gå ur bilen på sjukhusets parkering faller Edit ihop. Hon har fått ett epileptiskt anfall. Ambulans kommer till parkeringen och kör dem till akutmottagningen. Väl där röntgar man Edits huvud.

Edit har en stor svullnad i hjärnan, vilket enligt läkarna kan bero på flera saker, i bästa fall en infektion, i värsta fall en tumör som förhoppningsvis är godartad. Hon opereras och hjärnkirurgen avlägsnar ”svullnaden” som efter provtagningar visar sig vara en tumör. Av en aggressiv sort. Edit stannar på sjukhuset och Ville åker hem till sin syster Erika som har tagit hand om barnen. Ville är såklart helt förkrossad och kan inte riktigt ta hand om sina barn, vilket medför att Erika tar hand om sin sjuåriga dotter, sin några månader gamla bebis, sin fyraåriga brorsdotter och sin tre veckor gamla brorsson.

Det går en vecka och Edit får komma hem. Hon är nedslagen och vet inte hur livet ska bli, nu när hon snart ska börja strålbehandlas så snart svullnaden i hjärnan efter operationen har lagt sig. Edit ber Erika om hjälp med barnen även i fortsättningen och får Erika att lova att ta hand om hennes barn om Edit skulle dö. Hela släkten försöker peppa Edit och berätta att de känner på sig att detta kommer att gå bra. Ytterligare några dagar går varpå Edit får ett nytt epileptiskt anfall. De åker ånyo in till sjukhuset där läkarna hittar en ny, än större fläck i hjärnan. Nu kan hon inte opereras med en gång, eftersom svullnaden från den första operationen inte har lagt sig.

Edit behandlas med kortison för att svullnaden i hjärnan ska lägga sig och man på nytt ska kunna operera, men hon svarar inte på behandlingen. Nu tappar hon närminnet och har svårt att minnas namn. Ville ringer hem till sin syster och berättar att han och Edit försöker prata praktiska saker, om vad som ska hända sedan. Erika står där med alla fyra barnen och håller på att gå under av trötthet och ledsenhet.

Samtidigt pratar Erika om äggdonationen till oss, att hon väntar på en besökstid till vår klinik. Jag har sagt det enda tänkbara, att hon ska glömma allt vad äggdonation heter, åtminstone för ett bra tag, men hon vägrar. Erika säger att hon vill göra detta nu. Vad ska jag göra? Jag har ångest över att hon alls tänker på detta när allt annat är kaos. Nu känns det lite grann som om mina små problem tar plats och tid från detta stora, allt överskuggande helvete. Jag måste förmå henne att glömma ett tag. Och hur ska jag kunna hjälpa dem? Jag bor trettio mil ifrån dem. Hur fan ska det gå för dessa familjer? Hur ska Edit orka fortsätta, och hur ska Ville orka med en jul med barnen? Och Erika, hur ska hon mäkta med allt ansvar och all sorg?

Inte ens en vecka har gått sedan vi begravde vår unga granne som meningslöst gick bort allt för tidigt, och nu detta. Vad är det som händer?

I fredags begravde vi vår vän och granne, Lina. Hon blev 38 år. Vi satt där i den vackra bykyrkan och mindes henne, sjöng en julpsalm för henne. Hennes man och hennes 10-åriga son sjöng med oss. Jag var den enda i min rad som hade råkat ta med näsdukar (faktiskt ett minne av ivf-kliniken,som alltid fick bistå med minst ett paket per besök) och de tog slut. Lina hade särskilt bett om att få vara hemma med familjen när hennes tid kom, och hon fick dö hemma.

Våra problem är inte som Linas och hennes familj. De är inte tillnärmelsevis lika viktiga. Vi har varandra att fira jul med. Linas man och son, vad ska de göra i jul? Jag tror att den största tomheten kommer nu, när begravningen har varit, när vänbesöken klingat av och julen närmar sig. Linas man Fredrik höll ett tal under begravningen. Han pratade om när de träffats, hur han hade fått kämpa för att få henne till sin. Och att han aldrig skulle älska en kvinna som han älskat henne.

Om vi aldrig får något barn kommer jag ändå alltid vara tacksam för att jag fick träffa min man, att vi älskade varann så mycket. Och jag vet att vi verkligen försökte få ett barn tillsammans. Lina fick sin familj. Men hon fick inte vara med så länge som hon hade trott. Cancern kom alldeles, alldeles för tidigt.

Det slutgiltiga beviset på att man blivit tant vid trettiotvå års ålder: Man plockar ner gardinerna. Går ner i källaren och plockar upp, stryker och hänger upp julgardiner.

 

Vet inte riktigt hur jag ska ursäkta mig men det blir ju så hemtrevligt. Fast nu måste tant gå och sätta sig och se så det inte är några veck på bordslöparen.