Ilskan och jag

Min kurator är så snäll och säger alltid att allt jag gör, känner och tänker är fullständigt normalt. Det är ju så tror jag för de flesta, att när man känner sorg över något så pendlar känslorna fram och tillbaka, upp och ner. Ofta är man inte konstant nedstämd eller genomledsen och skör. I mitt fall ligger barnlösheten ofta som en ganska blek skugga över vårt liv, förutom när vi är mitt uppe i en behandling eller precis har misslyckats med ett försök. Från ett tillfälle till ett annat kan sorgen vara mer eller mindre bottenlös, ibland väldigt avlägsen.

Men ibland tänker jag att jag kanske har det lättare än många andra, eftersom jag inte är deprimerad eller känner att jag saknar lust att leva. Det kände nämligen en stor del av kvinnorna i enkäten som många av oss besvarade tidigare i år. Men ibland tror jag det pyser ut lite ilska och sorg hela tiden istället. Som i fredags när jag och kuratorn pratade om att en stor del av min frustration tar sig uttryck i ”vardagsilska”.  Jag är ofta arg som ett bi i trafiken, särskilt på röda småbilar som ligger och kör i 75 på 90-vägar med en lång svans av bilar efter sig. Jag blir arg på döda ting, som när jag inte får i linserna i ögonen tillräckligt snabbt på morgonen. Då vänder jag mig till dem och hotar med att klippa sönder dem. Eller jag välter saker, när fjärrkontrollen till tv:n inte sekundsnabbt ändrar kanal när jag trycker. Då vill jag ge igen. Jag kan slå tillbaka på en kökslucka som jag precis slagit huvudet i. Jag känner raseriet välla upp inom mig samtidigt som jag vet att jag överreagerar något fruktansvärt.

Jag förstår ju själv att detta inte är helt normalt, som kuratorn påstår. Nej, det är vansinne och jag behöver skärpa mig. Men jag tror att anledningen till mitt uppförande är en inneboende frustration och en känsla av orättvisa över vårt barnlösa liv. Vi ska prata mer om det nästa gång hos kuratorn, vad humöret och irritationen beror på och hur jag kan komma till rätta med känslorna. Tills dess skyller jag lite av humöret på Synarelan.

Annonser
Explore posts in the same categories: barnlöshet

8 kommentarer på “Ilskan och jag”

  1. Uniflora Says:

    Oj! Jag fick verkligen en tankeväckare av det här. Jag är precis som du. Blir tokarg på småsaker. S K R I K E R åt de röda små bilarna i trafiken. Visar tyvärr också ibland ett särskilt finger. Jag skriker åt många andra småsaker och reagerar häftigt helt i onödan. I efterhand känner jag mig ofta som en idiot. Vet att jag gått för långt.

    Har inte reflekterat över att det kan vara mitt sätt att avreagera mig på andra saker egentligen. Men det är det nog. Men jag håller med din terapeut – det är normalt. Det är kanske inte bra. Men normalt. Om man är stressad på jobbet står man ju ofta ut där, men väl hemma kan man börja tokskrika eller grina av att en kaffekopp faller i golvet. Så givetvis kan det komma av en livskris såsom er också. Sen är det nåt att jobba på, för både dig och mig. Men insikt är första steget – inte sant?!

    Kram

    • tovalisa Says:

      Hahahaha, jag vet att jag inte borde skratta men det är så skönt att känna igen sig, att inte vara ensam. Och – varför är det alltid röda småbilar längst fram i snigelkön? 😉 Det är oroande vilka fula ramsor som kan komma ur munnen fort som attan när tillfälle ges. Och det gör det ofta.

      Och du har rätt i att insikt är ett viktigt första steg. Först då kan man göra något åt det. Ska bara orka ta tag i det.

      Kramar.

  2. Hedda Says:

    Jag känner igen det där med att pendla i känslolägen väldigt väl. Dagar då allt känns rätt bra och sedan helt plötsligt är allting hemskt och jobbigt igen. Kanske är det helt enkelt något naturligt i en sorgeprocess?

    Och det med att ta ut sina känslor på ”fel” saker, det gör man nog när man känner att det inte går att avreagera sig på det som verkligen är fel. Kan man vara skitförbannad på livet och skälla ut det? Nja, det känns ju lite svårt. Vem ska man liksom skälla på. Då pyser det ut lite här och där istället.

    Min terapeut sa till mig att skriva ett brev till ”livet” och där verkligen säga allt jag ville säga, utan att ta hänsyn till att livet inte är en person… Någon som är troende skulle kanske skriva till Gud istället. Huvudsaken var iaf att få ur ig allt det där som jag är så arg och ledsen för. Det var jobbigt att skriva det där brevet, för alla känslor väller ju upp. Men att börja ta fram dem på det sättet gör att det inte behöver pysa lika mkt på andra håll.

    Så nej, du behöver inte skärpa dig. 🙂 Du behöver ”bara” hitta andra sätt att låta dessa känslor komma ut. Inte så lätt, men man kan försöka… 🙂

    • tovalisa Says:

      Klokt. Och säkert är det något naturligt att känsloläget varierar som en berg och dalbana. Och kanske inte jättekonstigt att man avreagerar sig. Men när man som jag blir rädd att det går ut över ens nära får man nog tänka både en och två gånger över hur man egentligen har rätt att bete sig. Så du har rätt i att jag behöver hitta andra vägar. Kanske är det att skriva ett brev. Tror jag kanske ska försöka. Kram!

  3. Mette Says:

    Hahaha, förlåt mig också men jag skrattar åt mig själv – jag kan dänga till den där jävla köksluckan så att den ger mig ÄNNU en däng tillbaka! Och då står man där, vansinnig i kubik, har ont så tårarna vill spruta fast man egentligen borde garva åt skiten. Jag tror inte du är så annorlunda faktiskt (hoppas jag inte i alla fall men då är vi åtminstone många knasbollar) 🙂

  4. kapybaran Says:

    oj, det inlägget hade kunnat handla om mig. sorgen pendlade fram och tillbaka, men jag kände mig aldrig helt totalt gränslöst deprimerad.
    däremot ilskan, oj som den kan bubbla upp från ingenstans och falla ner som ett rödglödgat skynke framför ögonen… brr.

    dela gärna med dig av kuratorns magiska ilskehanteringsrecept se’n -för visst är det väl ett sånt du kommer få? visst?

  5. tovalisa Says:

    Mette, ja visst är det skönt att inte vara ensam knasboll 🙂 även om det är jobbigt när humöret styr ens liv!

    Och Kapy, jag vidarebefordrar universallösningen inklusive ilskedämpande övningar som jag får direkt till dig.

    Kram på er!

  6. Anna-Bell Says:

    Här är en till som har humör, men det har blivit bättre med åren tackolov. Det där med att räkna till tio räcker inte jämt, så jag ska också läsa kuratorns råd här sedan 😉 Kram!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: