Våga fråga!

Jag har bestämt mig för en sak. Nästa gång jag får reda på att någon i min närhet har råkat ut för något, är sjuk eller mår dåligt på annat sätt, ska jag bry mig och ställa frågor ända tills att personen själv säger stopp – jag orkar inte prata om detta mer. För mig är det fullständigt obegripligt att nio av tio av dem som vet om om våra barnlöshetsproblem och våra försök, inte med ett ord berör ämnet. Det är tydligen mycket lättare att lägga locket på och låtsas som om det regnar för att inte riskera att trampa i klaveret, tror jag.

Jag har tidigare pratat om det här, men jag kan inte sluta förundra mig. Å andra sidan vet jag att jag själv flera gånger undvikit att ställa känsliga frågor till andra, just för att jag är rädd att det är för känsligt, och att han eller hon egentligen inte alls ska vilja prata om det. Och inte minst viktigt, att jag är rädd att jag ska säga fel saker till svar, eller inte alls veta vad jag ska svara. Men det är ju det som är grejen, man behöver ju som vän inte svara, eller komma med en lösning till den som har det tungt.

Det är intresset och omsorgen som är det viktiga. När man upplever något svårt är det oerhört värdefullt att veta att det finns vänner som bryr sig och undrar. Och skulle det vara så att man inte vill prata om sitt problem, så är det ju inte svårare än att man säger det. Och då får man som vän respektera det. Men om man aldrig frågar, så vet man ju inte. Bättre att fråga en gång för mycket hur det är, än att inte visa intresse överhuvudtaget. Var inte så ängslig. Våga fråga din vän!

Annonser
Explore posts in the same categories: tankar

One Comment på “Våga fråga!”

  1. Tingeling Says:

    Åh, så bekant, så bekant. Jag kan inte heller sluta förundra mig över det här fenomenet. Det gör mig så LEDSEN.
    Hur svårt kan det vara att fråga? Hur feg och egoistisk kan man vara? Inte våga gå över sin egen bekvämlighetszon av rädsla för att själv inte ha de rätta svaren (VEM HAR DET?)
    Under alla våra helvetesår var vi så jävla ensamma. Det var inte en själ som vågade öppna munnen och fråga trots att det så smärtsamt tydligt framgick att vi vacklade på ruinens brant av smärta och sorg. Men icke. Man trampade som katten kring het gröt och teg ihjäl oss. Vi höll på att kvävas av det och var riktigt, riktigt besvikna på vår omgivning.
    Nu när vi varit öppna med adoptionen har det förändrats. DET är lättare att tala om (även om många har svårt även där) eftersom det upplevs som positivt. Nu drar många en suck av lättnad för att de har för sig att NU, äntligen, är vi lyckliga och all vår sorg är som bortblåst (vilket verkligen inte är sant – den finns ju alltid där!!)
    Fortfarande tiger folk när man tar upp den ofrivilliga barnlösheten och sorgen. Man får lite känslan av att ”det där borde ju vara glömt, måste ni vara så där jobbiga igen”.
    Ok, det här är ju vår subjektiva uppfattning och knappast någon sanning, men besvikelsen över det uteblivna stödet och förståelsen kommer nog aldrig att försvinna.
    Tack för ett tankeväckande och berörande inlägg, jag tror bestämt jag blev inspirerad av att skriva ett själv.
    Och förresten, jag läser din blogg fortfarande, har bara blivit så usel på att kommentera.
    Stor kram, Tovalisa!!!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: