Undrar vad som händer nu
Efter vad som känns som en evighet har jag äntligen slutat blöda. Men tomt känns det. Vad ska jag göra nu? Gå här och vänta? Jag sörjer fortfarande det lilla livet, men tyngden har lättat en smula. Ibland tänker jag på annat, faktiskt. Det kan gå en timme utan att jag blir ledsen och uppgiven.
Imorgon ska jag ringa och prata med min läkare om vad som händer nu. Jag borde väl gå på någon sorts behandling för endometriosen. All östrogen jag intagit den senaste tiden har ju varit som näring för sjukdomen, finns säkert nya välgödda cystor i magen nu.
Behandling alltså, och någon sorts tidsplan. Jag vill veta på ett ungefär vad vi har att vänta oss. Väntan kommer att bli lång så det räcker ändå.
This entry was posted on 09 juni 2010 at 21:01 and is filed under barnlöshet, endometrios. You can subscribe via RSS 2.0 feed to this post's comments.
Etiketter: endometrios
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
09 juni 2010 den 21:36
Hoppas att du får ett bra samtal med läkaren imorgon. Jag tror på er. Kram!
10 juni 2010 den 11:27
Vad skönt att höra att ni ser framåt, vad starka ni är. Vad stark du är.
Stunderna då du inte känner dig ledsen och uppgiven kommer bli längre.
Hoppas läkaren har bra saker att säga. Att det blir behandling och ett nytt försök så fort det är klart. Så fort du är klar. För man måste ju få sörja också.
Men sen, styrka och envishet! Du har mitt stöd. Jag hejar på här som bara den. Önskar jag kunde göra betydligt mer än så!
Varm kram, m.
10 juni 2010 den 14:10
Hoppas också på ett bra samtal.
Ett råd är att ta sommaren på er och vila, fundera och ta hand om varandra. Låt sorgen ta tid för det är en stor förlust ni varit med om.
Tänker på dig!
Kram
10 juni 2010 den 14:12
Åh Tovalisa vad ledsen jag är för er skull! Har inte varit ute på nätet på många dagar och blev bestört av att läsa om missfallet. Fy fasiken vad livet är orättvist!!! Tänker på er, ta hand om varandra. Många varma kramar!
10 juni 2010 den 15:15
Skönt att ”höra av” dig igen. Jag håller med Maria, det är en enorm förlust som kanske inte alla förstår men som där sorgen måste få plats. Tänker på dig!