Gud, vad händer?

Jag tror inte det är sant. Min vän, (som var min bästa vän, och som jag sen halkade ifrån, och sedan fick tillbaka, och som jag nu kallar Erika, och som är en ängel som ska donera ägg för att hjälpa oss,) går igenom ett helvete. Erika fick barn för några månader sedan. Två månader senare får hennes bror, Ville, och svägerska, Edit, en son som blir lillebror till deras förstfödda dotter, fyra år gammal. Tre veckor efter förlossningen åker bror Ville och svägerska Edit in till sjukhuset för att Edit har stora problem med mjölkstockning, de har bokat en tid hos en läkare. När Ville och Edit ska gå ur bilen på sjukhusets parkering faller Edit ihop. Hon har fått ett epileptiskt anfall. Ambulans kommer till parkeringen och kör dem till akutmottagningen. Väl där röntgar man Edits huvud.

Edit har en stor svullnad i hjärnan, vilket enligt läkarna kan bero på flera saker, i bästa fall en infektion, i värsta fall en tumör som förhoppningsvis är godartad. Hon opereras och hjärnkirurgen avlägsnar ”svullnaden” som efter provtagningar visar sig vara en tumör. Av en aggressiv sort. Edit stannar på sjukhuset och Ville åker hem till sin syster Erika som har tagit hand om barnen. Ville är såklart helt förkrossad och kan inte riktigt ta hand om sina barn, vilket medför att Erika tar hand om sin sjuåriga dotter, sin några månader gamla bebis, sin fyraåriga brorsdotter och sin tre veckor gamla brorsson.

Det går en vecka och Edit får komma hem. Hon är nedslagen och vet inte hur livet ska bli, nu när hon snart ska börja strålbehandlas så snart svullnaden i hjärnan efter operationen har lagt sig. Edit ber Erika om hjälp med barnen även i fortsättningen och får Erika att lova att ta hand om hennes barn om Edit skulle dö. Hela släkten försöker peppa Edit och berätta att de känner på sig att detta kommer att gå bra. Ytterligare några dagar går varpå Edit får ett nytt epileptiskt anfall. De åker ånyo in till sjukhuset där läkarna hittar en ny, än större fläck i hjärnan. Nu kan hon inte opereras med en gång, eftersom svullnaden från den första operationen inte har lagt sig.

Edit behandlas med kortison för att svullnaden i hjärnan ska lägga sig och man på nytt ska kunna operera, men hon svarar inte på behandlingen. Nu tappar hon närminnet och har svårt att minnas namn. Ville ringer hem till sin syster och berättar att han och Edit försöker prata praktiska saker, om vad som ska hända sedan. Erika står där med alla fyra barnen och håller på att gå under av trötthet och ledsenhet.

Samtidigt pratar Erika om äggdonationen till oss, att hon väntar på en besökstid till vår klinik. Jag har sagt det enda tänkbara, att hon ska glömma allt vad äggdonation heter, åtminstone för ett bra tag, men hon vägrar. Erika säger att hon vill göra detta nu. Vad ska jag göra? Jag har ångest över att hon alls tänker på detta när allt annat är kaos. Nu känns det lite grann som om mina små problem tar plats och tid från detta stora, allt överskuggande helvete. Jag måste förmå henne att glömma ett tag. Och hur ska jag kunna hjälpa dem? Jag bor trettio mil ifrån dem. Hur fan ska det gå för dessa familjer? Hur ska Edit orka fortsätta, och hur ska Ville orka med en jul med barnen? Och Erika, hur ska hon mäkta med allt ansvar och all sorg?

Inte ens en vecka har gått sedan vi begravde vår unga granne som meningslöst gick bort allt för tidigt, och nu detta. Vad är det som händer?

Annonser
Explore posts in the same categories: sorg

12 kommentarer på “Gud, vad händer?”


  1. Snacka om att allt elände drabbar samtidigt. Så fruktansvärt tråkigt.
    Kanske Erika känner att hon vill göra det här nu för att det är något positivt? Mitt i allt elände vill hon skapa något bra.

  2. Tingeling Says:

    Tack för ett omruskande inlägg. Proportionerna på ens egna sorger och bekymmer fick sig en rejäl omorganisering.
    Fruktansvärt.
    Erika känns som en närmast skrämmande stor människa – hur mycket kan man ge utan att falla sönder? Vilken vän! Men sköt om henne, se till att hon inte gör sig själv illa.
    Stor kram.

  3. iborian Says:

    Det kanske är just hjälpen till er som hon behöver nu?! Hon verkar vara en stor människa. Ta hand o varandra.

    Jag hoppas allt går bra för Edit! Kram /Å

  4. Jenny Says:

    Hemskt! Kanske hjälper det att bara finnas där om hon behöver prata, även om du bor långt bort. Kram.

  5. Lila Says:

    Usch vilken röra och vilken situation ”alla” har hamnat i. Vilken tapper människa din vän Erika är som ställer upp och tar hand om barnen.

    Erika verkar ha bestämt sig, att verkligen vilja genomföra en äggdonation till er. Tror du inte att det kan bero på att det är något hon kan kontrollera, något som hon själv kan styra över. Hon kanske behöver det i sitt liv just nu, lite kontroll.

    Det viktiga som ni redan har gjort, är att tala om att det är helt okej att skjuta på äggdonationen tills allt lagt sig.

    Jag tycker du ska låta henne ta beslutet, vill hon genomföra äggdonationen så låt henne göra det för er, och ta emot denna fantastiska gåva. Tänk så här, hon är ju faktiskt en vuxen människa som själv vet vad hon vill.

    Hoppas du slipper lite av ditt dåliga samvete, för det ska du inte ha.

    Jag hoppas för allas skulle att Edit repar sig och att deras barn får behålla sin mor.

    Kramis Lila

  6. Lila Says:

    Har funderat och funderat på om jag skulle skriva det min vän blev utsatt för. Vet inte om jag gör rätt genom att skriva det här. Men så tänkte jag om jag hade suttit i din situation så hade jag velat att du skrev det här till mig.

    Jag hade en vän, Malin som var lika gammal som mig. För 5 år sedan var vi båda 25 år, hon och hennes tonårskärlek fick efter några års svårigheter att få barn en liten flicka. Strax efter förlossningen så upptäckte man en svullnad i huvudet, en tumör som dock var godartat. Det satt så illa att någon operation inte kunde göras. Hon las in på sjukhuset till och från för att det gick väldigt upp och ner hur hon mådde. Det var påfrestningen från förlossningen som fick tumören att sätta igång att växa. Antagligen hade den suttit där ett tag, och om Malin inte hade varit tvungen att genomgå förlossningen så hade hon levt idag.

    Efter några månader blev hon rullstolsbunden, och fick äta starka mediciner så hon gick upp väldigt mycket i vikt. Det var så främmande att se en sån söt och vacker människa förändras så fort och drastisk (nu menar jag absolut inte att människor som går upp i vikt blir fula), jag menar att det blev en sådan chock att se hur en människa kan förändras så mycket utseendemässigt pga en sjukdom.

    Påsken för 5 år sedan orkade hon inte längre, hon lämnade sin älskade kärlek och deras underbara dotter då hon orkade inte kämpa längre. Tumören växte utan att läkarna kunde göra något åt det.

    Som tur är verkar man iallafall kunna operera Erika, att man där inte är maktlös inför sjukdomen. Jag hoppas så innerligt att hennes nära och kära slipper att förlora henne.

    Hoppas att det var okej att jag skrev om vad jag varit med om.

    kramis Lila

  7. Alice Says:

    Jag vet inte vad jag ska skriva. Så mycket hemskheter på en gång, usch vad sorgligt! Jag hoppas verkligen att Edit tillfrisknar! Förstår dilemmat med donationen, kan inte råda dig gällande det. Prata ut med Erika, jag hoppas att du/ni sedan känner vad som är rätt beslut gällande det just nu. Kram!

  8. Queenstreet Says:

    Men usch och fy vad hemskt. Vad obeskrivbart hemskt. Och orättvist.
    Önskar dig, trots allt, en fin jul.
    Kram

  9. Minnea Says:

    Oj vad tungt. Hoppas innerligt att Edit klarar sig och tillfrisknar.

    När det gäller äggdonationen säger jag som alla andra – det kanske är något som Erika behöver? Det är en god gärning som hon kommer klara att genomföra.

    Även om hela processen inleds nu är det också lång tid kvar till när biten som är fysiskt jobbig skulle inträffa. Jag förstår verkligen att du inte skulle vilja att hon började med hormoner nu – det vore dumt. Men det är inte förrän om ett halvår eller så som det ens är möjligt och då har förhoppningsvis allt lagt sig och fått ett lyckligt slut. Om inte så är det ett problem du och hon får hantera då.

    Sen förstår jag verkligen att du undrar hur du ska klara av att vara till stöd för Erika med både avståndet och det enormt jobbiga hon har att gå igenom. Människor som går genom ett riktigt helvete brukar veta att det faktiskt inte går att göra något – du kan ju inte ta bort det fruktansvärda. Väldigt små gärningar kan bli väldigt viktiga när saker är svåra – köpa några presenter och skicka ett paket kan betyda väldigt mycket trots att det känns väldigt platt för den som skickar. Det betyder ju att man verkligen tänker på den det gäller och faktiskt ansträngt sig lite.

    Stor, stor kram!

  10. Anna-Bell Says:

    Men fy så fruktansvärt! Ens egna grejer känns plötsligt små.
    Kram

  11. Kapybaran Says:

    åh, vad säger man?
    KRAM!


  12. […] När jag första gången berättade om min vän Erika och hennes brors fru Edit, som går igenom en skärseld med cancern som håller på att ta över deras liv, så berättade […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: