Min mamma

Mina föräldrar ska komma och hälsa på oss i helgen, de bor 25 mil från oss. Jag har laddat i ungefär ett år för att berätta för dem om våra ivf-försök men hittills har det bara inte kommit ur mig. Och nu är det slut med ivf-försöken. En anledning till att jag aldrig sagt något är att mamma själv varje gång har så mycket att dryfta, som till exempel mormors hälsa. Min mormor har både astma, kol, hjärtsvikt och en manodepressiv sjukdom. Plus att hon är en mycket speciell människa som inte alltid är och har varit snäll.

Alltså behöver min mamma prata av sig om vad mormor har kastat ur sig för otidigheter sedan senast. Vilket kan ta tid. Min pappa avskyr när mamma pratar om sjukdomar och problem, i synnerhet mormors. Så när det är avklarat finns det liksom inte så mycket tid över för att ta upp mina problem, då vill man ju ha trevligt tillsammans också. För övrigt blir jag ofta avbruten när jag någon gång närmar mig ämnet, exempelvis genom att berätta om att jag fått ny medicin mot endometriosen.

Min mamma har samma sjukdom, liksom minst en av mina systrar. Säger jag något så kommer det direkt en salva om någon av dem eller kanske om mamma själv. Som om hon vill förhindra att jag ska tro att jag är ensam om att ha problem. Nu vet jag ju att det finns de som har det värre, och att jag inte är unik på något sätt, men jag har svårt att spinna vidare mot våra barnlöshetsproblem när mamma inte riktigt är mottaglig.

Fast jag vill gärna berätta. Jag förstår att det låter som om min mamma är världens mest självupptagna människa och att hon aldrig lyssnar. Men jag tror bara inte att hon kan tänka sig vart jag vill komma. Felet ligger ju såklart till stor del hos mig, jag vet att jag är väldigt vag i mina försök att komma till kritan och berätta om barnlösheten. Men min mamma kopplar inte riktigt omfattningen av våra problem.

Hon har ju inte haft några svårigheter med fertiliteten – jag har många syskon. Mamma fick sitt första barn när hon var 21 och däri ligger skillnaden. Jag är för sent ute helt enkelt. Det hann gå för långt med endometriosen innan jag var redo för barn. Jag vill berätta allt detta för min mamma, för även om jag har beskrivit henne som en dålig lyssnare, så är det en ensidig bild. Hon är en varm och medkännande person också. Det finns bara så mycket i henne som måste ut – först.

Vi får se om jag lyckas ta bladet från munnen i helgen.

Annonser
Explore posts in the same categories: tankar

Etiketter: ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

8 kommentarer på “Min mamma”

  1. Queenstreet Says:

    Fina Tovalisa!
    Nu känner jag inte din mamma, men nog måste hon väl stanna upp och lyssna på dig i dessa tider. Det tror jag. Och tänk inte ”de finns dom som har det värre”, just nu är det fokus på dig och hur du mår oavsett hur dåligt andra mår.
    Varmaste, varmaste kramarna!

  2. Jenny Says:

    Förstår att du gärna vill berätta, och du måste ju få tid för det. Se till att du inte blir avbruten, kanske kan du börja i någon annan ände än endometriosen om det får din mamma att koppla till annat. Hoppas att det går bra. Kramar!

  3. Maria Says:

    Nu är det din tur att få prata av dig först och din mammas tur att lyssna.

    Lycka till och hoppas att det går bra!

    Kram

  4. Lisa K Says:

    Jag tänkte precis som Maria. Din chans att få något sagt är att ta upp det som första grej när ni ses. Och skulle din mamma börja prata om mormor så får du avbryta och säga att du vill prata om något viktigt och att du velat det i över ett år.
    Kram Lisa

  5. tovalisa Says:

    Tack mina fina, jag blir så glad. Om ni visste vad jag behöver ert stöd nu. Imorgon kanske jag blivit lite lite kaxigare och kan berätta. Puss!

  6. Anna-Bell Says:

    Heja Tovalisa! Berätta i helgen om det känns skönt. Läge för din mamma att sluta prata om sig själv och ta del av det som du/ni går igenom.
    Kramar och lycka till!

  7. iborian Says:

    Det är svårt att ta upp svåra frågor men det enda som gäller är att vräka det ur sig utan att tveka. Om man avbryts så måste man avbryta tillbaka. Det må vara själviskt i stunden, men man får mycket tillbaka i slutändan.

    Jag hoppas du pratat med din mamma! Och jag hoppas hon tog till sig det och lyssnade. Kram

  8. Maria Says:

    Har tänkt på dig och undrar hur det gick?

    Kram


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: