Sprutdag 11

Igår blev jag så arg att jag började gråta på jobbet. Det var inte bara det som hände igår som triggade igång känsloutbrottet, det har trappats upp under ett par dagar. Eller egentligen under en mycket längre tid.

I måndags kommer jag tillbaka till kontoret på förmiddagen efter att ha varit på VUL i Malmö där en äggblåsa konstaterades. Jag sitter som på nålar hela dagen innan jag fått veta om blodprovet visat att stimuleringen fungerat. På eftermiddagen ringer de och säger att provsvaret kommit och jag ska tillbaka på ny kontroll på fredag.

-Åh typiskt, fräser min chef, på fredag ska jag på styrelsemöte på förmiddagen, då skulle du varit här.

Jag sväljer och känner att jag blir alldeles stum, vad tror hon att jag ska göra åt det? Be läkaren lägga alla undersökningar nattetid så att det inte stör mitt jobb? Jag säger ingenting, bestämmer mig för att försöka att inte tänka så mycket på det, huvudet är fullt av tillräckligt mycket oro som det är.

På tisdagskvällen är jag ensam hemma, tvättar, pysslar lite med ditten och datten. Klockan nio kommer min man hem. Först då kommer jag på att jag inte tagit mina sprutor, jag känner att jag blir alldeles blek, det är en och en halv timme för sent. Ingen har påmint mig och jag har tydligen en alldeles för liten hjärna för att komma ihåg själv.

Tar Menopur så fort jag kan, går till kylen för att hämta Gonal-F, men där finns ingenting. Borta. Har jag slängt sprutan av misstag igår? Jag har ingen mer hemma. Letar igenom hela köket, alla skåp och slaskhinken. Hittar den till slut i skåpet ovanför ugnen, såklart, där det är som varmast i hela huset. Antagligen bra för en kylvara.

Hur KAN jag vara så slarvig med detta, som är det viktigaste som finns just nu? Jag fungerar inte riktigt som jag ska, oron blockerar mig. Och det här misstaget är så onödigt, om detta försöket inte heller fungerar vet jag att jag kommer att undra om det är jag själv som förstört det.

Så, igår på kontoret, hör jag hur min chef sitter och bokar in mig på måndag i nästa vecka utan att fråga mig först. Så jag måste ju säga det. -Du vet ju att vi är mitt uppe i en behandling nu, jag ska ju på kontroll på fredag, och om allting fungerar så är det mycket stor chans att det blir äggplock på måndag. Och då kommer jag inte tillbaka på hela dagen. Jag säger inte att det blir så, men det kan bli så.

Jag ser hur det blixtrar till i hennes ögon innan hon säger att hon kan faktiskt inte planera någonting när jag uteblir med så kort varsel. Och det är ingen annan än jag som kan ta det på måndag för vi är fullbokade. Men inte jag, för jag har hållit undan i min kalender just på grund av att jag inte vetat hur det blir med ivf:en.

Det räcker för mig. Jag känner hur jag blir alldeles varm i ansiktet och skriker till min arbetsgivare att det inte finns någonting jag kan göra åt detta. Sedan stormar jag ut och återvänder efter ett tag utan att titta åt hennes håll.

Efter en liten stund säger hon att hon hoppas att jag inte tog illa upp men jag måste ju förstå henne också, det är inte så lätt för henne heller. Tror fan jag tog illa vid mig, hon har ju inte förstått någonting. Men när jag ska förklara det på ett lugnt sätt blir jag så arg och frustrerad att jag börjar gråta och jag får inte fram vad jag vill säga. ”Det är inte så lätt för henne heller”, nehej, det är kanske i själva verket så att det är min chef som lider mest av hela den här historien. Det är inte jag och min man som far mest illa av att vi inte kan få barn, det är hon som får ta smällen. Stackare.

Annonser
Explore posts in the same categories: jobb

Etiketter: , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

3 kommentarer på “Sprutdag 11”

  1. jenny Says:

    Vad tråkigt att höra om din oförstående chef. Hoppas att du kan koppla bort det på jobbet imorgon. Kram.

  2. Queenstreet Says:

    Tänk att det ska vara så svårt för en del att förstå, att åtminstone försöka sätta sig in i situationen…
    Hoppas det blir bättre på jobbet, men mest av allt hoppas jag på äggblåsan, eller kanske till och med äggblåsorna! Håller tummarna allt vad jag kan!
    Kram m.

  3. Anna-Bell Says:

    Gumman, finns det ingen möjlighet för dig att se dig om efter ett annat jobb? Den där chefen tar ju kraft av dig som du inte har. Den styrka som finns hos dig måste läggas på annat, inte på att fajtas med en idiot! Hopas på det lilla ägget!
    Kram


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: