Tacka vet jag hemmet vårt i Skåne

Vi har varit i Västergötland i helgen, hos mina föräldrar som fortfarande bor där.  Ofta har vi trevligt när vi ses, men det brukar inte gå många minuter förrän jag är allvarligt irriterad på antingen min mamma eller min pappa. Det dummaste min mamma gjorde den här gången var att plocka fram en antik kökshandduk hon hittat i mormors tillhörigheter, för att visa den för oss. Det var en liten dikt broderad på den, en dikt som handlade om hemmet och äktenskapet. En dikt på fem rader, varav den sista strofen löd: Äktenskapets lycka blir fullbordad först när ljudet av små små fötter hörs trampa. Och för att försäkra sig om att vi fattade innehållet läste hon upp detta.

Jag blev ledsen och uppriktigt förvånad över hennes brist på taktkänsla. Tror hon att hon behöver hjälpa oss på traven, så att vi kommer på rätt tankar? Jag är snart trettiotvå år. Och jag tror nog att jag vet hur barn blir till. Hon behöver inte skriva någonting på min näsa. För en sekund lekte jag med tanken att fråga om hon verkligen höll med sin fåniga dikt? Först när man får barn räknas förhållandet eller äktenskapet? Och så skulle jag titta uppfordrande/frågande på henne för att se hur hon reagerade. Jag gjorde inget av detta. Tittade mest ledset på min man och han såg tillbaka på mig med ögon som förstod. Och så sa jag, ”Nej men, vilken gullig kökshandduk.”

Annonser

Explore posts in the same categories: barnlöshet

Etiketter: barnlöshet

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.