Jag har det fruktansvärt jobbigt just nu. Mina ögon är igensvullna av ledsenhet och den enda jag kan visa det för är min man, som får ta hela smällen. Jag är så rädd att vårt sista försök ska sluta i ingenting, som de två andra. Och om det skulle bli så, så vet jag ju att jag inte har något nytt försök framför mig, att allt är slut.

På en och samma gång är jag oerhört tacksam och livrädd för hela äggdonations-diskussionen. Jag vill ju vara mamma till vårt barn, hela livet. Inte behöva vara rädd för att den biologiska mamman tar över efter arton år och så står man där igen. Barnlös. Jag vet att jag är väldigt krass nu, och att jag säger rent ut vad som oroar mig mest. Jag tror inte det är odelat positivt att en donator i Sverige inte kan vara anonym. Tror det hade varit lättare för kvinnor att donera ägg annars. Och en stor del av kön hade försvunnit, fler hade kunnat bli hjälpta på kortare tid. Men tänk ändå att det finns kvinnor som vill donera ägg till andra kvinnor.  Dessa kvinnor är hjältar och borde premieras på något särskilt sätt.

Samtidigt vill jag inte överhuvudtaget prata om äggdonation. Det ska ju fungera nu, för oss! Denna tredje gång kommer jag själv att få fram ett ägg, vill jag tro. Men jag känner själv att den tron glider längre och längre ifrån oss. Och där kommer ledsenheten och sorgen in. Jag är livrädd för alternativen. Både för att förbli barnlös, och för att göra försök med donerade ägg. Väntetiden är inte heller att leka med.

Tårarna har torkat in på kinderna samtidigt som jag skrivit, som tur är kommer lugnet över en ibland. Men oron ligger som en blöt filt över ansiktet hela tiden. Snälla, låt oss bara få fram ett enda ägg, den här gången.